När jag är ute och motionerar på kvällen förvandlas jag till detektiv. Jag memorerar bilnummer på bilar som på minsta sätt står konstigt parkerade och klädsel på människor jag möter. Med listig blick stirrar jag ut den ensamme mannen i jeans som lite haltande går mystiskt långsamt i motionsspåret. Varför är han inte träningsklädd? Vad gör han här? Om han haltar ska han väl inte gå här när det är mörkt och lätt att snubbla till. 10 sekunder senare kommer hans hund dundrande ur skuggorna. Han avskrivs som misstänkt. En vinröd Mazda med 3 passagerare står mot trafiken på gatan
där jag går. Jag håller nästan andan och bara väntar på att de genomföra ett brott. När jag passerar bilen låtsas jag att jag inte alls sett de två kvinnorna och mannen som sitter i. Som deckare är man osynlig. Med ett skratt och vi ses i morgon hoppar ena kvinnan ur bilen. Samtliga avförda från utredningen. Men den kvällen tjuven är framme är jag där! Då kommer Leif GW Persson ta av sig sina glasögonen och säga att det är mycket ovanligt att allmänheten är så observant som jag. Så bovar och banditer! Här har ni inget att hämta! Not on my watch!