Min bästa jobbkompis går i väntans tider. Han ska bli pappa för första gången vilken dag som helst nu. Så fort hans telefon ringer rycker vi båda till och sedan tjyvlyssnar jag skamlöst på alla hans samtal tills han gör tecknet för att det inte är hans fru som vrålande föder i deras hall. Ibland tror jag att han tror att det kommer vara så. Men jag som fött ett barn och därmed är självutnämnd expert kommer med lugnande historier från min lustgasstinna förlossning.

Jag undanhåller de bitarna som man inte behöver oroa sig för i förväg. Det blir ju liksom aldrig samma sak för någon annan och när jag för femtioelfte gången nickar erfaret och säger att barnet kommer alltid ut på ett eller annat sätt ser jag att han sänker axlarna lite. I nästa sekund frågar han om bedövning och jag svarar, lugnar och peppar.

Det är lite som när vi, inför våra lopp frågar er som gjort det före oss hur det kommer kännas. Då finns det två typer av människor. Dom som skrämmer ihjäl oss och dom som säger att i mål kommer ni alltid…..på ett eller annat sätt. Före förlossningen säger vissa att man så att säga spricker från kust till kust och den andra kategorin svarar lite luddigare. Mitt liv som skengravid kollega kommer snart vara över….blir skönt att tappa alla skenbefruktade kilon över en natt. Innan jag släcker lampan slår jag på ljudet på telefonen för jag vill absolut inte missa vi-åker-inmeddelandet eller det hjärtevärmande första kortet på rosa bebis i landstingets filt. För ut och i mål kommer de allra flesta av oss… På ett eller annat sätt eller som Sara alltid säger när vi skakar av nervositet i startfållan…..Allt ska bli bra tätt följt av ett gemensamt:Nu köööör vi! Ps.Flickan på bilden är idag nästan 40 år och hon har minsann gjort Tjejklassikern.