Sonens bästis ska sova över. Stämningen är i taket under hela kvällen och ökar i takt med en käftsmäll till förkylning som eskalerar på modern. När klockan slår midnatt gapskrattas det fortfarande från rummet intill. Dom lyssnar på sago-cd och spelar gång på gång tillbaka till samma ställe på skivan och tjuter av asgarv när någon på skivan skriker ”min pilsner!”. Ytterligare en halvtimme till av pilsnerfniss följer och mitt huvud bankar av feber och snor. Till slut stegar jag på exakt samma sätt som min pappa gjorde när jag klev över en magisk gräns i för sen timme in i det fnitterfyllda rummet. ”Nu räcker det killar! Tänk på hur trötta ni kommer vara i morgon!” väser jag med universums tröttaste blick. Stänger dörren och hör hur en ny flamsattack briserar. Är på väg in igen men hejdar mig och tänker på hur jag,Karin och Sara beter oss när vi borde sova inför viktiga lopp. Vi pratar alldeles för sent,vrålflabbar och natten före Vasan höll vi på med en selfie i över en timme. Överseende somnar jag och väcks av samma pojkröster i gryningen. Men när vi sedan, något försenade ska dra iväg på handbollsträning i ösregnet och min sambo upptäcker att han GLÖMT bilen på jobbet är storsintheten borta. Det finns nämligen en tydlig gräns för vad ett förkylningstroll klarar av. En glömd bil vid helt fel tillfälle och trollet spricker med ett poff.