I vår släkt har vi en lek som vi leker varje höst och vår och som gjorde att det inte blev någon Lidingö-träning i helgen. Den heter ”ta i och ur båt”-leken och är en följd av att man måste ha båt när man bor på en ö på sommaren och båthelvetet inte kan vara i sjön på vintern. Nej, det är inte såna båtar man tar till marinor, det är typ ekor som väger för lite för att vinschas upp med kran och för mycket för att dra upp själv.
Den går till så här:
Del 1: Far ringer med spänd röst i veckan och frågar om det inte är dags till helgen. Släkten enas om att det är det. Alla mobiliseras. De som alltid säger att de ska komma men inte gör det, säger att de ska komma och får förhinder. Allt är i sin ordning. När alla (mormor, morfar, syster, svåger, make och jag) står beredda med vadarstövlar och handskar börjar
Del 2: Är det inte lite tungt…? När åhej och åhåandet ska börja infinner sig alltid en känsla av att man nog borde varit fler för alla har nog lite ont i ryggen och oroliga ögon spanar över stigen efter hjälp. Någon lyfter bort en jätteviktig sten. Någon måste hämta en varmare tröja, kort sagt: det maskas…ända tills Oförsiktig Söndagspromenerare går förbi. Då, som på en tyst signal, ställer sig alla på positioner vid båten med hundögon och ser uppgivna ut, så uppgivna att Söndagspromenerarna känner sig tvingade att hjälpa till. Släkten spelar förvånad, (”men oj, är det säkert, men Guud, vad snällt)
Del 3: Med förnyad (arbets)kraft tar alla i, åhejar och åhåar av hjärtats lust, styr upp varandra och båtarna och vips ligger de på plats! Alla skakar hand och säger att detta var den smidigaste båtupptagningen någonsin, tackar de förvånade Söndagspromenerarna av hela sitt hjärta och går lätta till sinnes därifrån. Leken är klar.
Igår var det dags, och allt skedde precis enligt plan, bortsett från att syrran väste ”Hur går det med Lidingö?” mitt under ett känsligt lyftmoment. ”Det går bra”, ljög jag, eftersom jag inte har tränat något alls senaste dagarna. Fast någon träning måste det ändå ha blivit av båtsläpandet, tänkte jag när jag masserade öm rygg efteråt.
Det ingår förresten också i leken, det där med den onda ryggen. Det har det alltid gjort. Redan i späd ålder stod vi vid strandkanten och deklamerade elakt för de vuxna: ”Visst gör det ont när ryggar brister. Varför skulle annars mamma tveka?” Så vist, så vist.