Det finns vissa saker jag inte vill erkänna nu när jag är vuxen. Att vara sämst. Jag hatar det. Jag lärde mig åka slalom i 30-årsåldern, på kurs med ett gäng danska tanter i Sälen. Tålmodigt åkte vi knapplift en hel vecka, eller ja, jag åkte och de danska tanterna rökte. Efter den veckan har min utvecklingskurva kanske inte stigit brant. Inte särskilt mycket alls, faktiskt. Det har däremot mina barns kurvor gjort. Frimodigt kastar de sig ut för backar i alla färger, medan mor bredbent hasar efter med ett inombords ”åhej” i varje sväng. (Maken ligger utom tävlan sen han gick i skidbalett (sant) i späda år.) 
Det värsta är de goda råden. När nioåringen med bekymmersveck i pannan säger ”du borde böja mer på knäna, mamma”, kan jag inte ta det alls. Jag vill slåss. Mycket omoget. Jag är inte alls den där kvinnan med Öppet Sinne som jag vill ge sken av utan tvärtom en Småsint och Tjurig kvinna med ett Naggat Självförtroende. Inte bra. Kanske världens sämsta förebild. 
Vad som är ännu värre är den orimliga glädje jag känner när vi ska hyra skidor och jag är den enda i familjen som kan göra mig förstådd på franska. Jag blir rusig och pratar på om familjens åkförmågor (”intérmediarie” säger jag menande. Betyder ”medel”) och får självförtroendet åter. Det kan möjligen hända att jag på god franska påstod att jag hade stl 306 i pjäxstorlek, men det behöver ingen få veta. 
Hälsningar
Småsint Vädur -72