-Kör man fast tror du?I mörkret med snö till knäna står en granne jag bara hejat på någon gång och tittar på våra begravda bilar. Tappert skottar vi sida vid sida och sopar av snömassorna från biltaken. Vi småpratar, skrattar åt kaoset och till slut när jag kört fast 3 gånger ger vi båda upp. Vår gata står sist på skottarlistan.
Jag börjar gå mot jobbet och grannen som jag nu upplever att jag känner går in till sig . På vägen ser jag människor som bullerskrattandes puttar på en buss, grannar som uppsluppet gräver fram bilar ihop och personer som liftar och blir upplockade. Göteborg ligger begravt i snö men få gånger har stan känts varmare. Någon frivillig bjuder på kaffe i köerna där folk suttit i upp till fem timmar, busschauffören stannar en extra gång så att en sen resenär ska hinna med och på Landvetter fläker sig en pilot ut genom rutan för att borsta av sitt plan. Ingen, inte ens ni med fyrhjulsdrift, blir arga när man krypkör på motorvägen och på jobbet vill alla berätta om sin dramatiska morgon vid kaffeautomaten. Vi lyssnar, pratar och ojar ihop.
Det råder frid och lugn. Snön kramar om stan och rosiga barn störtar nedför minsta lilla lutning på pulkor och snowracers. I morgon kommer alla gator säkert vara skottade, bussen gå i tid och grannen återgå till att vara en halvfrämling. När jag går igenom bilderna från i morse på när snön låg orörd sorterar jag raskt in snökaoset under mytomspunna, disneyglittrande minnen och där får det ligga tryggt. Ingen får någonsin smutsa ner det här minnet med att påminna mig om kallsvetten på min rygg, att jag tappade telefonen i snön och ingen säger ett ord om att jag frustrerat vid ett svagt tillfälle slängde iväg skyffeln med ett ljudligt FAAAAAN i HELVETE!