Ibland när man sitter i bilen och hör en sorglig låt eller ser en hjärtasmärtafilm kommer den…. Okynnesgråten. Man gråter lite effektivt, snyter sig och går vidare. Inte för att det finns något särskilt att vara ledsen över utan för att man behöver öppna känslospjällen en snabbis. Men sedan finns det den andra gråter, kroppsgråten. När du svettas som en trasa mitt i urvridningsmomentet. Igår var jag på Heat-en träningsform där du studsar runt i 38 graders värme.
När jag står i plankan droppar det inte av mig, det rinner som när man häller sås ur en såssnipa. Med svetten som häller ur varenda por rinner också en veckas stress och press. Efteråt ser jag ut som om jag stått i duschen alt romantiskt sommarregn med kläderna på. Kroppen har gråtit ut ordentligt i 45 minuter. Precis som efter den lilla gråten i bilen känner jag mig pånyttfödd efter kroppslipen. Musklerna är mjuka och ansiktet liksom rent efter allt svett. Illrött visserligen men fräscht. Sminkar mig och går på fest.
I natt upptäckte jag som på given signal en tredje gråt, stora vätskebrist- och träningsvärkssnyftet. Vaderna skrikgrät och tinningarna hulkade så det skälvde i sovrumsväggarna. Nästa gång det är dags för kroppsgråt glömmer vi inte att fylla på med nya tårar före och under passet. För vem vill vara en uttorkad såssnipa(med ett P)?!? Inte jag.