Medan Anna och Sara och Camilla (underbart att hon hoppar in, men jag är ändå svartsjuk) tränar för triathlon gör jag ett annat sorts race nere på Hemköp: söndagshandlingen. I kön till kassan upptäcker jag att jag står bakom en pappa jag borde veta vem det är. Han ler igenkännande.
– Men heeeej!! säger han
– Heeej! (Hjärnan börjar arbeta. Vem är denna människa? Jag har tre barn, med 30 klasskamrater vardera. Det här skulle kunna vara en av potentiellt 180 föräldrar. Men då har jag inte räknat med aktiviteterna och aktivitetbarnens föräldrar)
– Hur tycker du skolstarten har varit? fortsätter han leende
– (För vem? Vilket av barnen? Jag tar något allmängiltigt:) Braaa, tycker jag. Det är ju alltid mycket nu i början (Yeah right, gå inte in på någon djupanalys av den meningen)
– Det är ju roligt med de nya lokalerna, säger han förbindligt
– (Va? Vem har nya lokaler? Kanske den yngsta. Jag tar en vild chansning:) Och ny fröken också…(Hon har väl ny fröken?)
– Ja, hon verkar ju jättebra. Adam är så glad.
– (Yes, yes, yes!!!! Jag gissade rätt! Finns det en Adam i klassen?) Visst, verkligen jättebra, kvittrar jag lättad.
Sen pratar vi lite väder och vind, jag hjälper honom med den där lilla pinnen man ska lägga på bandet till kassan och vi höhöar lite över hur mycket vi har köpt, men mest tänker jag på att jag klarade det. Jag tror inte han märkte att jag inte visste vem han var.  Jag var så nära att sabba allt, men jag typ vann det sociala triathlonet Söndagshandling på Hemköp.