Det finns ljud som direkt svingar oss rakt in i känslofyrverkerier. Jag säger bara skolavslutning. Vi sitter i kyrkan. Alla föräldrar håller andan och mobilerna är avslagna. 
Framme vid altaret står barnen uppradade. Vattenkammade, i strukna skjortor och bleka barnaben nedstuckna i nya skor. Bilden är rörande. Sedan bryter klassiska rundgångsljudet magin och rektorn med för spröd röst tackar i dålig mikrofonutrustning för att hon har fått låna våra barn ännu ett år och föräldrarna applåderar plikttroget. 
Sedan kommer det. Introt till ”Den blomstertid nu kommer”. Det ultimata känsloljudet där ens egen samling skolavslutningar på en sekund vävs ihop med ens barns. Vi är många som vuxensväljer gråt när barnen skriksjunger sommarpsalmernas sommarpsalm. Fotopapporna jobbar viltsint med jätteobjektiv på huk i mittgången. 
Föräldrar på skolavslutning är ett knippe nedbrutna människor som efter veckor av jobbpress,matsäckar, stress till hämtning, packning av gympapåsar, extrakläder och läxböcker äntligen får vila en stund. I kyrkbänkarna sitter just i det ögonblicket över 100 vuxna som rest tillbaka till sin inre beskymmerslösa nioåring. Psalmen tar slut och barnen rinner ur kyrkan. 
De vuxna nioåringarna packar raskt upp picnick till sina egna nioåringar och kallpratar om när vi går på semester. Sedan sätter de låtsasvuxna sig i bilen och åker tillbaka till jobbet. Omtumlade av sommarlovskyssen växlar vi upp och kommer i tid till mötet med chefen. I smyg ritar vi dock giraffer med skägg i våra anteckningsblock och fnissar tyst åt elektrikern som visar pyttelite av skinkan när han drar kabel utanför konferensrummet. För en inre nioåring som lockats fram av psalm får man nämligen inte tyst på bara sådär. Nu är det dags för lunch med kollegor. Fisk tydligen…bläääääääääää!