Läser ”Fem på äventyr” med min son. När jag var liten dyrkade jag femböckerna. De var ju så rafflande och så ville man ju  vara med i gänget också fast ”Sex och mystiska ön” låter som en annan typ av läsning. Vi läser och läser, jag gäspar. Fem sidor handlar bara om när dom badar på stranden och det mest dramatiska som sker är att hunden Tim skäller till, oklart varför samt att de blir sena till lunchen. Darr! 

I smyg bläddrar jag framåt i boken och ser att historien inte blir spännande förrän 20 sidor från slutet. Sonen älskar historien,förstår inte alls att den inhyrde magister Roland egentligen är en skurk som vill sno värdefulla ritningar. Sambon säger försiktigt att barnlitteratur kanske inte är till för vuxna cyniker. 

Det är kanske därför jag gillar att genomföra lopp. Man vet aldrig hur det ska sluta. Ta Lidingöloppet tex. På pappret soligt, perfekt temperatur och härlig skogsmiljö. I verkligheten urballat tarmtrauma som tog vägen via en paniktoalett mellan två ekor på en strand. Det scenariot såg jag inte alls komma.

För att när du på sidan 17 fattar att femgänget letar i fel hus efter den hemliga gången är det som att redan på startlinjen i Vansbro veta att glasögonen kommer bli avsparkade, att badmössan lär kasa uppåt och ge dig konstant höjda ögonbryn och att när du går i mål kommer du slå i låret i rampen upp ur vattnet. Det blir liksom ingen sport då. Heja ovisshet och förlåt för spoileralert!