I vår tid går man sällan man ur huse för någonting. På sin höjd yttrar sig våra känslor i en arg insändare eller ett kärleksfullt sms. Men när cirkus Göteborgsvarvet rullar in är vi på tårna. Under en veckas tid snackar vi löparskor, kilometertider och banrekordsförväntan. 
På varvsdagen kokar stan. Som en tyst överenskommelse vet vi vad som gäller. Vi ska hjälpa alla löpare de 21 tunga kilometerna runt vår stad och vi vet att vi gör det bra. Igår startade min arbetsdag 7 med införprogram och sedan rullade det på hela dagen med tv-inspelning. 
Jag pratade med sjukvårdare, funktionärer, vakter, varvsansvariga, vinnare, publik, nummerlappsutdelare,skoförsäljare och mitt i detta inferno hann jag krama Karin i startfållan. När hon studsade iväg med vår fina samarbetspartner Ågrenskas tryck på ryggen fick jag en stolthetsklump i halsen. Spring som vinden Lillben! skrek jag onyanserat som en mö som skickar ut sin älskade i krig. 
Att sedan stå i målet och möta alla hjältar i varierande skick är den finaste arbetsuppgiften jag har. Allt från gråtande tjejen som slagit sitt personrekord till mannen som fick kramp efter 5 kilometer men ändå slutförde loppet. Besviken kvinna som missade 2 timmarsgränsen med 23 sekunder och sedan kräktes ner mina jeans och skor och trygga brandmannen som sprang i full rökdykarmunderung på 1:50. Alla finns i den målfållan. Röda och rusiga får de medalj under den knallblå himlen. 
Karin går i mål på pigga ben och är därmed en utav oss som gjort varvet. I vår grupp känns det som att hon vann hela skiten. När jag kryssar hem mellan funktionärer som sopar bort muggar och plockar bort kravallstaket vill jag bara skrika TACK GÖTEBORG! Vi har i sann laganda gjort vårt jobb. Låt oss redan nu bestämma att vi gör om det nästa år. Då går vi för ännu ett guld i att arrangera världens härligaste halvmara.