Då var det genrepat men inte riktigt klart inför helgens kungliga triathlon i Mariefred. Eventuellt måste vi fila på några saker. Camilla som klivit in och tagit Karins plats inför Mariefreds Kungliga triathlon var grym. En coach i alla lägen. I fullständigt trafikkaos tog vi oss till vårt andra triathlon någonsin. 
Oroliga hur starten skulle te sig, med nya startplatser vid bryggan, skickade vi fram Camilla att fråga alla dom där nervösa frågorna. Sedan var det plums i och tävlingen var igång. Tävling? Ja, alltså vi skulle ju mest öva lite. Därför blev det en lite kortare distans för vår grupp.
Simningen gick så där. Byte till cykel blev kallt i våta kläder och löpningen är inte smickrande för någon. Ordet stockben har helt klart fått en ny innebörd. Camilla som är vardagselit hade några pulsklockor på sig, och det där perfekta tempot som Anna tyckte vi hade under löpningen får nog snabbas upp något tills på lördag. Skit!
Under bilresan till Mariefreds ska vi dra upp våra strategier inför Mariefreds Kungliga Triathlon.
För även om det sägs vara en rolig och avslappnad tävling, där ”kan man inte komma först kan man alltid gå sist hem från festen” är en sägning, kan jag tala om att det var inte vad jag och Anna kände när vi fick ta del av förra årets sluttider.
Jag reste mig helt sonika upp ur solstolen och gick rakavägen in i köket och bröt en rad choklad.