Triathlon avslutas med löpning och jag är en dålig löpare. Vilken tur att vi hade coach Camilla i laget! Hon blandade härliga målbilder med lite strängare ”du får inte stanna!” och löften om att vi inte låg sist. Till slut joggade vi in på rakan mot mål. 
Mariefreds finest hejade på oss utomsocknes som vi vore deras egna döttrar och i mål kom vi med armarna sträckta mot skyn. Där utbröt hybris och kramkalas. Att svepa ett glas bubbel, genomsvettig iförd en dräkt du måste klippas ur är så löjligt härligt.
 Loppet sönderanalyserades och på en timma hade vi gått från svett till hyfsat kokett. Sedan följde kvällarnas kväll med ett ypperligt knippe nya bekantskaper. Då vi vandrade tonårsfnittrande hemåt i den milda augustinatten kände vi oss som de starkaste kvinnorna i världens. Dagen efter var dock inte känslan den samma när vi istället ägnade oss åt TREOathlon. Men det var värt all huvudvärk efter rusdrycker och blåmärken från simningen. För den här helgen var det en liten grupp om 3 som övervann triathlonspöket, följde lagets taktik och festade som om det inte fanns någon morgondag. 
Nästa år kör vi igen! Eventuellt vinner vi hela skiten som Sara lovade där någonstans runt 12-slaget eller så nöjer vi oss med att,som i år, stänga festen. Det ena behöver ju inte utesluta det andra känner jag.