Det är ett väldigt tjat om tålamod i mitt liv. När Blåvitt spelar match tycker kommentatorn att laget ska ha tålamod och vänta på läge. På jobbet ska man ha tålamod och tänka på att det tar 2000 sägningar för folk att förstå ett budskap. 
Hemma måste jag ha tålamod när sonen inte alls bryr sig om skillnaden på orden tjära och kära. Då jag fastnar i en oförklarlig kö på väg till träningen på andra sidan stan uppmanar trafikreportern på radion till just tålamod. 
Läser på om odling i växthuset och där verkar det som om man ska ha tååååålamod med varenda planta. Springer på en gymnasiekompis på stan som stolt berättar om att hon äntligen fått användning för sitt oändliga tålamod i sitt nya jobb som lärare på en gymnasieskola. 
Jag föddes utan tålamod. Trist. Vill helst se vad det är i julklapparna innan dom är inköpta och inte stå och vänta vid skrivaren för att den måste ”värma upp”. Kanske är det därför jag gillar träning. Då ska man inte vänta med mössan i hand utan bara köra på. Gång på gång byter man övning och tempo. Tycker dock att beachkroppen borde infinna sig, superkonditionen likaså men icke. Dålig stil kroppen. Du vet att jag avskyr att saker tar tid. Har man å andra sidan trånat efter superkroppen i hela sitt liv är ju ett par månader ingenting. Men ingen säger ett ord till om att ha tålamod med sig själv. Tålamodet riskerar då att övergå i tålamord.