Tänk att det är så olika. Idag jobbar jag hemma vilket idag betyder att jag har en ny kollega. Min man. Plötsligt sitter vi där på rad med dator och telefon. Det knappras för fullt och när våra döttrar tittar in i rummet frågar de förvånat: Vad gör ni??
Svar: Vi jobbar.
Sedan blir det morgonfika. Jag går och hänger upp tvätten jag satte på innan jag gick till jobbet och vinkar av två flickor som cyklar till mormor. 7 åringen håller just på att lära 4 åringen (snart 5), att cykla. Hon är coach och 4 åringen (snart 5),håller just nu på med cykelövningar hör jag stora flickan förklara för grannpojken när de försvinner i fjärran.
På företaget bredvid mig uteblir morgonfikat till förmån för en massa samtal om ditten och datten. Sedan bryts det hela och ett bilspel och gamla minnen från Nürburgring ekar ut i rummet. Frihet under ansvar minsann! När jag ropar att:”Nu tar jag lunch”, är det bara massa telefonsnack igen och sedan brakar det till på ovanvåningen.
Men! Har ni ingen flexibilitet på ditt jobb så man kan skjuta upp lunchen lite??! Ja, jo…nu jobbar jag ju delvis statligt där rutiner är a och o. Men jag kan göra ett undantag.
Jag drar ett roligt skämt men på den andra arbetsplatsen verkar det vara långt till skratt. Så jag ringer mormor. Allt har gått bra med flickorna. De har varit på lekplatsen men nu leker dom kontor. När de ringer i en liten klocka måste mormor komma och vara kund. Plingelingeling hörs genom telefonen och mormor lägger på i en hast.
Min nya kollega och lunchdate kommer äntligen med sin mat.Tänk så olika, jag fick hembakad pizza med sallad och vatten. Han korv med bröd som sköljs ner med saft! Sedan lurar han mig att smaka på den jättestarka senapen och skrattar åt min min.
Så skulle aldrig mina riktiga kolleger göra. Leka med maten dessutom.
Väl tillbaka på jobbet har han dragit ut kontakten till min lampa. Han behövde ström(?). Sedan tar han min rosa datapenna. Hoppas han jobbar kortdag.