-Då sätter ni er på en pall inne i tvagningsrummet och fyller kopparkärlet med vatten som ni kastar över vänster axel. Då blir ni av med all negativ energi. Spaföreståndaren är gravallvarlig. Vi respekterar tystnaden här lägger hon till….Ibland är den den finaste musiken. Hon spänner ögonen i oss. Hennes inre varningssystem för flamsiga 44-åringar slår just i detta nu i topp. Spa-föreståndaren är så bra och proffsig. Vi (jag och barndomsbästis) är båda klädda i lite för stora badrockar i brunaste brunt och vi kämpar ihjäl oss mot nervösskrattet som redan briserat i omklädesrummet där vi pep fram att vi hade lämnat tant Grön och tant Gredelin hemma idag samt sjungit vi komma, vi komma från pepparkakeland.
Vi får varsin korg märkt empati/chakra som vi genast förväxlar och förvisas in i ett mörkt rum. Där ska vi nakna sitta på världens lägstaa pall och svabba av oss själva med en tvättlapp. Alla andra där inne är sådana människor vi vill vara. Tysta, spa-vana och innerliga. Dom gör inte mjölka-en-ko-tecken till varandra. Dom får inte kramp av att sitta så lågt ner och dom har lyssnat ordentligt på genomgången och peelar därför inte ´kroppen med fotpeelingsflingorna som vi gör. Dom får heller inte panik över att andra kön man inte känner suttit nakna på samma pall före oss utan njuter i stunden.
Sedan lever vi spa-liv i fyra timmar och lyckas göra fel på det mesta. Vi fastnar i en luftsluss, brakar igenom ett lyxigt tygstycke ner i en pool eftersom missar trappan ner och vi blir tillsagda att man bara får prata i terummet. Dessutom råkar vi gå in i herrarnas tvagningsrum och bränner ihjäl gommen på ayurvedate. Men vi kämpar på och blundar innerligt i en ångbastu där jag får astmaproblem och klämmer skinkan mellan brädorna på lavendelavdelningen.
Plötsligt hittar vi dock hem!!!! Vi finner vår kärna…. ”isvaken”-en svinkall och djup minipool. Där sänker vi därför ner oss växelvis på ett smått hysteriskt sätt och vi mår så jädra toppen av köldchocken. Tydligt och lätt moment för Tant Brun och Tant Brun.
MEN det där anspända vattenkastandet över vänster axel var definitivt icke förgäves för vi har skrattat upp en årskonsumtion av flams idag. Tystanden är inte alltid den bästa musiken. Ibland kan ett näsfräsfniss i en frasig handduk vara det mest avslappnande två trötta 44-åringa bebisar kan uppleva. Tack och förlåt för det och för att vi kom när avstängningsknappen på IR-bastun!