-Säger han att vi ska springa idag blir det ett nej!
-Han kan glömma intervaller!
-Vi får väl bara säga till att vi är lite trötta. 
-Aldrig att jag springer en meter på bandet.
Lite så gick snacket i omklädningsrummet före sista träningen med vår PT igår. 
Fem minuter senare var löpbandet inställt på TYP snabbaste farten och våra ben gick som trumpinnar. När Reino säger intervaller blir det intervaller. Sara hotade med argaste mammarösten att det minsann inte skulle bli varesej jul-eller sommarpresent om passet skulle fortsätta så här. PT-människor tror nog inte på tomten för 30 intervaller senare och en massa benböj och sving med hantlar kröp vi förintade ut från gymmet. 
På vägen hade Saras bak lossnat under dramatiska former. Reino har aldrig varit med om att någon tappat ett skinkparti innan. Konstigt tyckte vi. I den ljumma kvällen då vi hoppade över tröstande vi-är-bäst-ändå- kramen pga svettface log vi ändå mot varandra. Dels för att vi överlevt, ett tag kändes det inte så och att vi snart ska ut på touren igen. Alltså touren… Vi ska trampa Hisingen Runt på lördag och där finns det inte en löparintervall så långt ögat kan nå. Där är det bara vi, våra cyklar och Saras rullade kiosk i midjeväskan. Träning, sköj och choklad i ljuv förening. Vår version av blod, svett och tårar. 
Som vi ska cykla. För en sak har Reino lärt oss. Efter halva sträckan är det hemväg och då ökar vi för våra (läs Saras) ben är tydligen långa och starka. Hoppas bara att Saras borttappade bak återvänder. Det blir förjädrans krångligt med cyklingen annars.