Tiden betyder så olika för alla. När jag ska på ett kalas tänker jag att vår familj kommer dit på det klockslaget som stod angivet i inbjudan. Min sambo däremot tycker att man ska glida in någon kvart försent. Eftersom värdarna kanske inte hunnit klart…. Genom sig själv känner man andra.       

På fem minuter hinner jag duscha, starta en tvättmaskin och klä på mig. Fem minuter för min son är detsamma som att man bara kan stå rakt upp och vänta ut tiden. Undra hur många gånger man tittar på klockan på en dag? Jag räknar timmar, minuter och sekunder. Tidsrapporterar och tidseffektiviserar i ett ständigt hjul. 

Så finns det stunder då tiden av olika anledningar står still. När du pratar med någon du tycker mycket om, då du sitter av timmar på akuten i gul nattbelysning eller när något fruktansvärt händer. Då upphör tiden och 6 timmar kan kännas som en minut och tvärtom. Tankar på tid ger mig svindel. Den bara tickar på utan att ta hänsyn. 

Men ibland slår tiden till som en härlig knytnäve av spunnet socker. Igår sprang Karin Göteborgsvarvets seedningslopp på 57 minuter!!! Hon slaktade den magiska timmen med vilopuls dagen efter en sömnlös natt och jag stod i målet och väntade med hjärtat malligt sprängfyllt.  I de där stunderna älskar jag plötsligt tiden. Efter målgången står tiden still igen tills man börjar frysa och blir hungrig. Då tickar den vidare. 

Snälla rymden! Ge oss fler snabba tider, många timmar av flams och allvar och ett oändligt antal sekunder till fria aktiviteter. 57 minuter…. På den tiden hinner man föda barn, laga mat och slänga soporna eller så älgar man bara på runt en bana i ett blåsigt Helsingborg. Vad vi än gör rusar den på. Men 57 minuter! Baaam säger vi bara! Heja Karin och heja tiden!