Mitt i allt gråväder fick jag nog och tokbokade en resa till solen. Väl på plats får jag för mig att bestiga ett närliggande berg. Jag, klättrar, klänger och drar mig upp. Känner mig äventyrlig och modig. Skrapar knäet lite på väg ner men tänker att Göran Kropp förfrös fingrar utan att gnälla så jag ångar på. När jag är nere på vägen som alla som varit uppe på berget hamnar på knäpper jag några nöjda bilder på mig själv. Mitt i detta egofixerade ögonblick kommer dom. Mor och dotter på klack, med jeans och handväska. Med fint sminkade ansikten utan minsta antydan till svett är de klara med berget. Jag är förintad. Men högmod föregår väl alltid fall och efter berg kommer det tydligen ibland en förnedring.