Jag är sprungen ur en bär-och svampplockande familj. När vi var små åkte vi till Värmland och la en helg jagandes skogens guld. Alla var engagerade och uppspelta. Själv har jag aldrig gillat skogen. Den är blöt, tyst och luktar lite unket så när Sara för några veckor sedan tyckte vi skulle testa Rootcamp rynkade jag förnämt på näsan. -Blir man smutsig? frågade jag skeptiskt. Jag vill inte smutsa ner mina nya skor ojade jag vidare. 
Nu efter rätt många pass joggandes på skogsstigar, ibland i totalt mörker har det hänt något med gran-och tallfobikern. När jag kör ner näsan mot löven och gör armhävningar eller ligger på en fuktig bänk och kämpar med situps är jag vän med skogen eller ja….skogen. Man hör motorvägen och ibland glassbilen även när man är längst in i Ruddalens urskog. Känner mig dock fortfarande inte alls sugen på att huka över en blåbärsbuske med 10 mil till civilisationen. 
Men Rootcamp är en underbar träningsform. Att ha en hel trygg grupp med sig ut på stigarna är perfekt och när någon i gänget mitt i backintervaller nämner att hon har en påse ostbågar på vänt hemma känner jag starkt att skogen inte är så farlig. Åtminstone inte den typen av skog där kan höra glassbilen.