Klockan 9:15 är det samling. Dag 3 på sonens handbollsturnering. Vi föräldrar pratar artigt med varandra. Säger att det var kul att våra killar vann igår men att det viktigaste är ju att ha roligt. 
Redan under uppvärmningen ser vi att dagens motståndare är numret för stora…på alla sätt. Vi vuxna skrattar nervöst mot varandra, panikdricker kaffe, springer på toaletten och när domaren blåser igång matchen är vi alla tio år. Jag känner att jag är varm, kramar handväskan hårt och jag är torr i munnen. Minns precis alla morgonmatcher jag själv spelat, hela familjen på läktaren och en spänd klump i magen. Vi applåderar sportsligt åt alla håll, gör tummen upp åt våra barn och dricker mer kaffe. 
Våra inre tioåringar vill storma planen, slänga oss in i målgården och gråta över missade chanser. Pappan bredvid mig har svettdroppar i sitt hårfäste och jag spänner mina ben så det nästan gör ont. I fantasin dribblar jag med ett svalt leende bort den storvuxne superspelaren som hela tiden stoppar min son på linjen. Eventuellt drar jag även ner byxorna på motståndarlagets tränare och råkar smälla en näve rakt genom storklubbens hejarklackstrumma. Matchen är över och vi kramar om våra slagna hjältar. Vi är vuxna och förståndiga igen. Kul att dom gick så långt summerar vi, tar en sista kopp kaffe och hör hur barnens underbara tränarduo säger att det viktigaste är att ha roligt.