Det var 2 stelbenta giraffer som skulle hänga med PT-storebror igår. Finalloppet nöp till i låren med en dags fördröjning. När vi går in på Sats till PT-Reino vet vi två saker. 1.Det kommer göra ont 2.Vi kommer svettas som karlar. 
I trappan upp väser vi att ”blir det löpning vägrar vi. Ja alltså då sätter vi ner foten”säger vi tufft till varandra. Det blir löpning och vi varken vägrar eller sätter ner foten utan pinnar på på bandet med lipande lår och vader. 
Sedan ska passet avslutas med styrketräning av baksidan lår. Vi lyfter tunga kettlebells och gör precis som storebror säger att vi ska göra. Men så kommer rörlighetsträningen. Vår akilleshäl….eller snarare akilleskropp. 
Vi ska sitta på huk och lyfta hantlar. Sara försvinner ner bakom en låda och sedan blir det liksom tyst. Det kommer inte upp några hantlar i luften. Istället börjar det mumlas ilsket där bakom, Både jag och Reino lutar oss fram för att höra vad lådan säger. Då möts vi av.”Nääääeh! Den här vikten kan tyvärr inte åka upp. 
Detta följs av två ögon som kikar över kanten på lådan följt av ett:Tittut Reino! Vi får ett skrattbryt och med tittutet tar passet slut. Kanske startade vi en trend igår. Nu väntar vi bara på att ni tribaltatuerade muskelberg med fladdriga byxor ska hänga på och försvinna bakom lådor och sedan ropa tittut. Det är precis det ett stenseriöst gym behöver en sketen måndagkväll i november.