När jag var yngre var jag gran i lussetåget. Vid ett annat tillfälle då alla tjejerna klädde ut sig till gulliga bebisar på ett skolfoto lånade jag ett par glasögon som förstorade mina egna ögon till det dubbla. I kyrkokören när jag skulle sjunga ett kort solo i adventstid rev jag av det på skånska utan att jag visste varför. Jag har alltid varit lite udda och skrattat åt konstiga, ibland smått hemska saker. Så nu när jag ska göra Tjejklassikern känner jag mig helt normal. Jag uppför mig helt normalt. Ingen konstig twist eller lösnäsa så långt ögat når. Eller förresten. Vi skrattar ihjäl oss åt att björnar ska dra ner oss i sitt ide när vi åker Vasan och spelar upp små pjäser för varandra om att jag är för tung för alla skidor så jag måste åka efter en bryggarhäst från förr. Ser när jag läser detta att det är konstigt även i text. Men är inte udda det nya på något sätt?!? Det borde vara så tycker jag. Ikväll är det julfest med jobbet. Inga konstigheter. Bara inte den där björnen tittar förbi på fördrink och blir stökig.