Nu har jag blivit förvisad och förpassad till annexet, vårt extrarum. Eller som min dotter sa:
– Pappa, mamma är på sanatoriet!
– Bra! Ingen Ford på våran gård.
Vid sjukdomsfall förvandlas min man till Johan Falk. Han kan bara uttrycka sig med ett ord: Vafan! Ett ord som innehåller allt, beroende på hur de sägs. Som när jag under vår skidresa sa att jag började få ont i halsen. Då blev det ett utdraget Vafa-an!
Ungefär: typiskt att du ska bli sjuk just nu.
Sedan blev jag dödligt sjuk och det gjorde så ont i halsen att tårarna rann. Men du…vafan.
Så kom hostan.
VAFAN!
Hostan, den torra ihåliga hostan jag alltid drar på mig är det hemskaste ljud min man vet. Så nu är jag som lungsjuk, förvisad till vårt extrarum, omdöpt till sanatoriet. Bäddsoffan har fått bäddas ut och näsdukar, vattenglas, hostmedicin och halstabletter står, (slarvigt enligt min man) uppradat bredvid.
Det tog dock ingen lång stund förrän min man stod i dörren undrandes om man inte får permission från sanatoriet. Ja, jo det får man ju så klart. Nerbäddad bredvid min man förstod jag snabbt att det var en fälla. Ledsna hundögonen som får ro bara när jag ligger tätt in till. Nej tack!
Med en hälsning om att besökstiden var över och att jag faktiskt hade terapiarbete, i form av en trasig toffel storlek 33 väntandes på mig, tog jag pick och pack och drog till mitt.
Vafan!