Jag har bytt jobb på jobbet. Blivit chef över några utav mina närmaste vänner och kollegor. Det skojas friskt i gruppen. God morgon direktörskan säger arbetskamraterna och ler underkuvat. Får jag kopiera chefen?ropar en annan. Jag skrattar och skämtar tillbaka. 
Men så får jag gå in på toaletten och djupandas lite. I spegeln ser jag ut som vanligt och allt är ju som vanligt intalar jag mig själv. Sedan kommer mailbonanzan. Jag ska bestämma ja eller nej. Känna vilka kampanjer som passar oss och läsa om allt är korrekt i ett avtal. I smyg får jag svindel och fattar ingenting.
 En kollega jag inte känner så väl stannar till vid mitt skrivbord och säger att jag ser ut som om någon har dött.Jag svamlar om att det är mycket att lära sig och att jag är rädd att göra fel. Han hänger över mitt skrivbord och säger:Men tänk om du gör rätt då?!? Chansen är ju ändå större att det blir rätt för jag menar,Anna…du kan ju det här. Sedan ringer hans telefon och magin bryts. 
Jag vill rusa efter och brotta ner honom, krama honom och skrika tack rullandes nedför en äng. Istället tittar jag ut genom fönstret där måsarna dyker hotfullt mot kontorets enda kedjerökare. 
När man behöver stödet som mest dyker oväntade hjältar upp och säger saker man borde tänk själv. Nu tar vi varandra i hand och vågar göra rätt…. Ska bara ringa huvudkontoret och ställa hundra puckade frågor på,vad de anser,vara en Kurt Olssondialekt ….sedan jäklar.