-Ja nuuuu ska vi seee jahaha! Har vi Bente från Tyskland här?!? Who ist du Bente? Där fick vi hand upp ja! Willkommen in Vansbro!
Tyske Bente vinkar mot speaker som tom pratar tyska på dalmål. De rosa mössorna kastar sig i och guppar iväg i älven. Speakern drar sina fraser om vilka som aldrig simmat i öppet vatten, att man ska ta det lugnt i starten och så frågar han precis som vanligt vilka som simmar Vansbrosimmet för sista gången. De som räcker upp handen river ner spridda skratt bland oss i publiken….

Det är det där med vi i publiken. Jag kan inte riktigt hantera att det här året blir det inget sim för mig. I år är jag en utav dem som hasar bredvid vattnet. Jag har haft hjärtmuskelinflammation och avråds från start. Boring!!! Min sambo crawlar iväg och gud vad bra jag är på att vråla och klappa högt. Vår kompis Micke sticker iväg. Jag kollar klockan,beräknar sluttid och illstirrar på alla i vattnet som ser precis likadana ut för att kunna filma och fota de lyckliga simmarna.
När de går i mål är de glada och gör tuffa segertecken. Jag hetsäter kolaremmar och kliar på soleksem. Avundsjuk är jag. Ja avundsjuk och lite sur, i smyg.
I målområdet tas det selfies och kramas. Jag tittar med svart blick på alla medaljhalsar som passerar.

Det blir kväll. En stekvarm afton.
Kvällsdopp! utropar resten av gänget.
Så händer det då! Jag hoppar i det bruna vattnet 200 meter från mål och crawlar griskisandes pga inga glasögon mot klockportalen. Vid målet står två killar som hejar på. Mycket världsvant sätter jag handen mot tidtagningen som vi erfarna simmare gör och sedan vänder jag och simmar tillbaka. Vi behöver inte prata om när jag skulle upp på pontonbryggan och sonen skrek att jag skulle välta heeeela bryggan för då blir det skräckfilm.
Nästa år! Då ska jag ge Bente en match. Då jädrar får någon annan klappa högt och ropa kämpa,kämpa OCH när speakern frågar vilka som simmar Vansbro för sista gången tänker jag absolut inte räcka upp handen.