När jag parkerar min bil utanför gymmet igår märker jag att jag är 30 minuter för tidig till min klass. Vanliga, ambitiösa Anna hade knatat in och sprungit lite på bandet. Men dödströtta julstressade jag sitter kvar i bilen och bara känner efter. Det var länge sedan jag gjorde det. Intensiva perioder som den senaste månaden kopplar jag på maskinläge och bara kör.

Snett mitt emot mig sitter en annan tjej i sin bil. Hon lutar huvudet bakåt och blundar. Sedan som på given signal sliter vi båda upp våra dörrar och småspringer in på bodypumpen. Kör långsamt hem. Vill lyssna klart på låten på radion och hinna tänka klart.

Bilen alltså….denna fristad. Det är här alla stora beslut tas, ensam i bilen ringer man sina viktiga samtal på duktigt handsfree och funderar ut stordåd. I olika bilar har jag, Karin och Sara löst alla våra problem, haft terapisamtal med varandra och skrattat halvt ihjäl oss. Så många mil med lika många samtal. Ibland, som efter Lidingöloppet behöver det vara tyst en stund i bilen. Men efter första stoppet hade alla rest klart i sitt inre och var redo för 50 mil i mörker.

Vem behöver yoga, spa och healing när man i kompisens lånade skåpbil kan sitta tre i bredd och dricka blaskigt kaffe från Preem?!? Om några veckor ska vi köra till och från vårt älskade Mora och Tjejvasan. Så här dagarna före julafton när stresspulsen dunkar i öronen är det skönt att se hägringen i fjärran. En biltur på nästan 100 mil totalt. Förstår du vad en kvinna kan uträtta på så många mil?!? Sedan är det visserligen 30 km på skidor där i mitten någonstans men vem bryr sig?!?