Bestämde mig att simträna på Valhallabadet igår. Det var ett tag sedan sist. Men doften och simkaraktärerna är precis vad de alltid varit.

Frustande farbrorn med tonade simglas som gärna så att säga ser sig om under vattnet, övertänd man med nytt crawlcertifikat vevandes längd på längd i ett plaskande vatteninferno, dam som inte vill blöta ner håret och därför snigelsimmar ståendes och jag, bröstsimmande kvinna runt 40 som drömmer om Vansbrosimmet.

Jag älskar att simma. Känner mig lätt, stark och harmonisk. Första 500 är underbara. Men så kommer killen med all teknik en människa kan bära och hoppar ner på banan bredvid. Det piper och surrar om honom när han gör alla coola inställningar på sin simklocka och sedan ger han sig iväg. Vi är precis lika snabba och simmar i bredd.Min harmoni är totalt bortblåst. Pressar mig. Jag får inte vika ner mig för då har ju han vunnit. Inbillar mig att han tänker likadant. Efter 2,5 km går han avslappnat upp och jag har således segrat.

Underskatta inte tävling med främlingar i vardagen. Den kan få dig att simma 3 km en vanlig sketen lördag. Att jag sedan knappt kunde skala en apelsin imorse får det liksom vara värt. En seger är alltid en seger.