– Men hur var det, då? frågar en massa snälla människor och jag berättar ännu en gång om Tjejmilen och får dunk i ryggen och grattis till Tjejklassikern.
– Roligt, trångt, lagom jobbigt, fint väder, mal jag på.  
Men om jag ska vara ärlig så är loppen sekundära. Nej, det är klart att loppen är själva anledningen till att vi ger oss av och naturligtvis vill vi göra en prestation vi är stolta över. Men Tjejklassikern innebär så mycket mer än så. Det är resan, de osannolika mängderna bilgodis, högläsning när man ska sova, lösta livsfrågor, uppladdning med skumbananer, låtsasdanska, musjakt, konstig kebab, McDonalds i Säffle, Gun-Britt i Torsby, dalahästar i Mora, ylande damkör i Lidingöskog, flourescerande ljus i Motala, prestationsångesten, den ödesmättade stämningen, nervös-kissandet hundra gånger innan lopp och…skrattet. Framförallt skrattet. Jag har haft så himla roligt!
 
P.S Nu lät det som om det här var ett slags avslut. Inget kan vara mer fel…