Jag klarade det. Göteborgsvarvet. 21 km. Jag har aldrig sprungit så långt. Jag vet ju hur jag är innan lopp och det var precis som vanligt. Jag hade alla dödliga sjukdomar som finns innan (vi snackar allt från tumörer till skoskav) när jag var hemma. På bussen in blev jag sjukligt trött och ville bara sova och precis i startfållan blev jag oerhört gråtmild och tog farväl av Anna en minut innan start som om det var det sista vi gjorde i livet. Sen…när det väl var igång, vilken grej! Orkestrar, perfekt springväder, vattenstationer överallt och framförallt dessa underbara göteborgare som kantade banan med hejarop och viftningar. Jag vet att det inte bara är till mig, men varenda ”kom igen nu” och ”vad starka ni ser ut!” tog jag personligt. Jag high five-ade varenda unge som var i min närhet. Och när funktionären som delade ut medaljen såg mig i ögonen och sa sitt 12000:ende ”Grattis. Bra jobbat.” för dagen, tog jag även det till mitt hjärta. Det var faktiskt bra jobbat.
Hälsningar, 
Stel och Stursk