Så fort vintern kommer börjar Spolanders stora halkfest. Jag slinter, slirar, halkar och som igår ramlar handlöst. Var lite sen och på väg till bilen upptäckte jag soppåsen som jag käckt, snudd på chict, i farten slängt upp på armen. Skenade ner mot tunnan och sedan var det godnatt. På rygg låg jag där, snöflingorna seglade ner i mitt ansikte och för ett par sekunder kände jag bara……jag ligger kvar här. Jag låter mig snöas över och går i ide. Mamma Björn behöver vila och fasta till framåt vårkanten.

Sedan kom tankarna 1. Såg någon? 2. Är jag svårt skadad alternativ död? Fråga ett besvarades omedelbart då vår egen grannversion av Ove Sundberg störtade ut från sin dörr och började ställa irrelevanta frågor om min bil. Samtidigt som jag mycket ovärdigt reste mig upp svarade jag artigt på bensinförbrukningsspörsmål och fick då också svaret på fråga två:nej.

Ove rundar av med fråga om hur formen är inför Vasan. De börjar komma nu, säkert välvilliga kontroller om form, mil i ben och varför vi inte åker STORA Vasaloppet. Jag gör tummen upp mot snälle grannen men inom mig ser jag hur mamma björn just vaknat upp ur idet och vrålande kastar sig mot Oves skälvande bröstkorg för vårens första måltid. Sakta rullar jag iväg i bilen, Ove står kvar på sin trappa och jag vinkar vänligt samtidigt som jag viskar….Väck inte den Björn som sover!!!