Det kom en konstnär till klassen när jag var liten. Tillsammans med konstnären skulle vi måla och alla barn i klassen skulle vara ett djur som började på samma bokstav som sitt namn. Jag var en struts. Sara struts. Jag kom och tänka på mig själv som just en struts när jag fick tjurrusa till bussen på morgonen. Så där ovärdigt. Med bussen hackandes bakom, på låg växel ända fram till busshållplatsen. Som en dålig cliffhanger ”kommer hon hinna med eller falla död ner strax innan hållplatsen.” 
Men ikke! Med kappan flaxande i vinden, datorväskan i handen och på svajig vinterstövel bredde jag ut mina vingar. Först sprang jag fort. Sedan sänkte jag tempot och tog några stora strutskliv. När bussen körde iväg var strutsen som bortblåst. I bussen satt en lugn tvåbarnsmor, med knäppt kappa, väska prydligt i knät och med nyputsade vinterstövlar. Allt hade varit perfekt om mamman inte dragit till med ett häxskratt. För plötsligt kom jag och tänka på hur min syster för något år sedan blivit jagad av en struts i Afrika. Som liten kunde jag aldrig ta henne. Hon var alltid snabb och stark. Men Sara struts i Afrika rådde hon inte på!