Jag drar på åtta! Key West! Jag pantomimar en nödbroms och nickar viktigt mot tvn. Min sambo säger att jag tänker för högt när ledtrådarna läses upp. Rätt svar:Key West! Jag höjer armarna i skyn och skriker:Jag äger ikväll! Sambon vill veta om vi är i samma lag eller inte. Jag svarar luddigt för kommer det frågor på politik, kungar, rymden, kemi och typ allt annat är det bra med ett smarthuvud i sitt lag. 
Jo det är På Spåretkväll hos oss. Samma visa varje fredag. Jag kan en fråga och drabbas då av högmod och tror därmed att om jag bara fått vara med skulle jag vinna allt. 
Sedan kommer ett smalt resmål jag inte minns. Jag smsar upprört med en kompis att frågorna gaaaranterat är anpassade efter dom som tävlar. Jag kan ingenting om urbefolkningen och valuta. Jag gäspar uttråkat. Både Första klass och Dressinen kan. 
På ”Vem där?” gissar jag vildsint på de flesta kända människorna som finns och blir förbannad när det från höger viskas om att jag får 3 poängs avdrag vid fel svar.
Det är samma mekanism som när jag ser filmer om Mount Everestbestigare och tremilen i Holmenkollen. Jag tror under en begränsad tid att jag skulle komma ända upp alt gå för guld. Sedan kommer självinsikten och eftertankens kranka blekhet. Fasen vad tråkig den är alltså. 
En gång lyssnade jag inte på den, en gång. Då ställde jag mig på startlinjen till Vasaloppet med 3 mil i benen. Jag kom till repet i Risberg. Sedan blev det förnedrande buss till Mora tillsammans med andra med övertro på egen förmåga. Hävdar dock bestämt att hade jag bara fått valla om skulle jag varit med i tätstriden. Det var bara inte min dag eller år eller årtionde. Visserligen var det sol, perfekt före och knivskarpa spår men skit i det. Ny valla, obefintlig självinsikt och nya ben… Ja ni förstår. Lätt som en plätt. 
I morgon är det crawlträning. Bra att börja finslipa tekniken inför OS känner jag.