Jag har sprungit Göteborgsvarvet 4 gånger. Två gånger gick det bra och dom två andra vill jag inte tala om. Men så mycket kan jag säga att jag mötte min skapare, såg ljuset och hela den grejen på en kvav bajamaja på Lindholmen en utav gångerna. Varvet är mer än dubbelt så långt som Lidingömilen men ändå känner jag sådan distanslös fruktan för det här med terränglöpning. Jag gillar inte att vara i skogen. När jag joggar i Skatås fruktar jag, utan inbördes ordning: troll, mördare, spöken, skenande hästar, våldtäktsmän och en gång tror jag att jag såg Vassmannen. Den sistnämnde blev jag nästa ihjälskrämd för på Kärringön under en klassresa i femman. Vassmannen bär svarta kläder, andas väsande och rör sig lätt framåtböjd med död blick. Med andra ord passar hans signalement in på ungefär 80% av alla löpare i Skatås. På söndag ska vår grupp springa milen såvida Karin inte är för trött efter lördagens romantiska bal. Vi springer 3 ihop av säkerhetsskäl förstås. Vassmannen skulle nämligen aldrig ta en trehövdad hydra. Det är sedan gammalt.