Känner mig pirrig och nervös. Lite känslorna utan på. Känner mig även lite gråtmild – kanske är jag bara trött. Tänk, om bara några timmar går starten för Vätternrundan 2014. 30 mil på cykel. Det är något att riva av det!
Under både Tjejvasan och Tjejvättern, live och direkt så att säga, har tankarna gått till de riktiga loppen. (Om man nu ska kalla dem mer riktiga än Tjejklassikerns distanser).
Skulle jag orka att åka skidor 9 mil? Skulle jag orka cykla 30 mil?
Klart jag skulle orka! Det handlar inte om att orka det handlar om rätt inställning.
Hur får man rätt inställning till 9 mil på skidor och 30 mil på cykel?
Ja, svaret för mig är enkelt. En uppställning som du enkelt löser om du räknar baklänges när du räknar framlänges.
Exempel: Du är mitt uppe i din prestation, du gör ditt yttersta, är seriös i din uppgift, du har roligt men du vill nå mål.
Snabbt tänker du: Vad skulle jag ha gjort för att det skulle gå ännu fortare nu?
Du får svaret om du räknar bakåt.
Jag tror inte att många som nu är laddade att trampa 30 mil runt Vättern kommer direkt från en student. Har laddat upp med bubbel och skumbanan tillsammans med bästa vänner.
Så när jag svischar fram över slätten blir jag snabbt övertygad om att cykla 30 mil inte är för mig. Inte 9 mil på skidor heller. För i min elitsatsningsgrupp jobbar vi på ett annat sätt.
Jag trivs bra med det vi har i vår grupp, våra prestationer. Den inreresan som jag brukar skoja om. Då jag bredvid mina vänner tyst kämpar för guld.
Stort lycka till, till er som i kväll och i natt rullar ut för att ta er runt Vättern. Ni är helt klart onödigt galna och underbara. GÅ FÖR GULD!