Vem var det som kasta?!?

Då jag ser skolans nummer på telefondisplayen tänker jag automatiskt på kräk. Svarar och väntar på:”Jo Arvid har blivit lite magsjuk här i bamba.” Idag viskade frökenrösten en helt ny, lite mer otippad fras:”Jo Arvid har fått en studsboll i ögat på rasten….” 

Jag sitter i ett extremt vuxet möte och väser därför tillbaka: ”Alltså hur ont har han, kan han se, är ögat svullen, kan han hålla ut en stund till?” Osv. Jag slutar lyssna på mötet och målar slowmotionbilder där studsbollen liksom borrar sig in i ögat och tar dess plats. Kör i ilfart till skolan, hämtar barn med illrött studsbollsöga och vidare till akuten. Där bromsas tiden. Belysningen är gul, någon hastar i korridoren på trätoffla och en man som fått en golfklubba rakt på glaskroppen pratar skojhögt i telefon. 

Varje gång dörren till undersökningsrummet öppnas är det som att Gud fader själv står där. Samtliga blickar vänds hoppfullt mot ljuset men bara en utvald får lämna väntrummet. Efter nästan 6 timmar är det vår tur. Då har vi redan, i princip tömt Pressbyrån, kört slut på 2 mobilbatterier, läst medhavd serietidning onödigt noga och modern har åldrats ungefär 100 år. 7 timmar från att det vi gjorde entré lämnar vi sjukhuset med salva och en lapp med info om näthinneavlossning. 
Sonen är toppspeedad på mutgodis, att han fick en sladdrig ödla av doktorn men mest för att han fick se sitt öga på en storbild när de undersökte. Fatta coolt mamma halvskriker han, mina pupiller är TYP olika stora. Vi har umgåtts på en brits i en korridor en hel dag utan jobbsamtal och I-padskonflikter. Inte så tokigt alls när man tänker på det och dessutom helt gratis. Men studsbollen får ändå stanna hemma från skolan i morgon. 7 timmar på akuten motsvarar nämligen 10 år ute i verkligheten och det räcker gott med en ny sladdrig ödla per år. 
Tack och hej pupillpastej!

Kommentera