Med 20 minuter till start sladdade Sara in i startområdet med meningen:Det här får fan inte ta mer än 2 timmar för jag måste hem och klippa gräset.
Sedan höll vi våra traditioner vid liv genom att missa vår start pga sista panikkissen och selfies…. 
Jag som somnade 3 i fredags natt efter en 50-årsfest kände redan efter första bullrande  mansrapen, 100 meter från start att det skulle bli ett jobbigt lopp. Gårdagens ytterst rimliga öl fortsatte hemsöka mig under hela loppet. Vid 2 mil mådde jag illa ,hatade motvinden, hatade cykling, hatade hästarna som tuggade harmoniskt vid sidan och hatade min jacka som snärtade mig i ansiktet gång efter annan. Mitt i detta självförvållade bakismörker kör en bil upp jämsides och ut genom rutan hänger hon…. vår coach Cami!!! Cykelproffset och världens bästa påhejare. Hon skrek att jag skulle sluta bromsa i nedförsbacken och lägga in en högre växel. Då jäklar växlade Team Vahlberg/Spolander upp. För Coach Camis order är lag. 
Sedan var det bara att som vi sa med en saltgurka i mungipan på sista vätskestationen att ta skiten i mål. 2 alvedon, 1 saltgurka, 4 sura uppstötningar och 3 liter kallsvett senare rullade vi över mållinjen. 
Sara missade visserligen gräsklippardeadlinen med 28 minuten men min ytterst vetenskapliga undersökning kring hur alkohol och idrott fungerar i grupp fick ett tydligt resultat. Öl och cykellopp bör aldrig mötas. Åtminstone inte i den ordningen.