Jag har många tävlingar med folk jag inte känner. Varje morgon sedan en tid tillbaka cyklar jag exakt samma tid hemifrån och möter i och med det andra individer med precisa vanor. Damen med hunden som alltid står vid ingången till kyrkogården och liksom tvekar. Trodde länge att hon var ett spöke och att det bara är jag som ser henne men spöken har inte mobil va?!? Man i postbil som eventuellt samåker med någon som
låter honom vänta för han sitter nedanför ett hus med belysningen tänd i bilen och läser. Sedan har vi snabba killen i jeans på damcykel som alltid trampar om mig på Göta älvbron. Jag känner mig dum och långsam på sjuväxlad springare, helt klädd i kompressionskläder varje gång han susar om. I morse drog han förbi redan vid rödljuset före bron. Då knäppte det liksom till i mig. Nu fick det vara färdigt. Jag flög efter och precis före brokrönet gled jag om med nollställt ansikte. Lite som att jag inte såg honom. Inom mig var en infarkt i antågande och jag fick puffa med astmaspray när jag kom fram men JAG VANN. Sedan rasslade han om igen i nedförsbacken efter krönet men det var tyvärr försent. Reglerna säger ju som bekant att först över klaffen vinner och vi slarvar inte med reglerna tycker jag.