Igår var jag på begravning. Vi sjöng Lalehs ”En stund på jorden.” Det var fullt med vackra blomsterarrangemang i kyrkan men den finaste blomman var ändå vitsippsbuketten som en kvinna höll hårt, hårt i handen. De var lite klämda och förmodligen varma i handen. Ibland höll hon buketten framför ansiktet på den lilla bebisen som satt bredvid, perfekt distraktion för alla inblandade.
På kvällen var jag ute och sprang bland vitsipporna, med Laleh i lurarna istället. Grät en skvätt till i vårkvällen.  Gråt, vitsippor och Laleh. Man mår bättre efteråt.