Vittnesmål från en som varit med

9 september, 2014

Träffade en kvinna i helgen som hade sprungit Lidingöloppet. I vår grupp börjar vår prestationsångest närma sig astronomiska höjder, så med darr på stämman och dödsångest i blick (gudarna ska veta att många gärna berättar skräckhistorier om hur jobbigt det egentligen är) frågade jag henne exakt hur brutalt denna Lidingömil är.  Kupering, barrmängd, gyttjehalt…? Ska man ta farväl av barnen och maken? Hon tittade på mig med stadig blick och svarade på bred göteborgska:
– Dö, Lidingö är INGET att oroa sig för. Det är typ som milen i Skatås. Varken mer eller mindre.
Jag kanske älskar henne.

v

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Liknande inlägg…

Tant Brun på mjölkpall

Tant Brun på mjölkpall

-Då sätter ni er på en pall inne i tvagningsrummet och fyller kopparkärlet med vatten som ni kastar över vänster axel. Då blir ni av med all negativ energi. Spaföreståndaren är...

läs mer
#älska löpning…….inte

#älska löpning…….inte

Nej någon kärlek till löpning existerar inte för mig. Ändå är det just löpning jag tränar mest. Löpningen är ju så enkel, bara att dra på sig skorna och liksom sticka ut. Alla säger så....

läs mer
Nollningen

Nollningen

Jag har bytt gym. Lämnat Sats efter många trogna år och köpt kort på Nordic Wellness. 44 år är jag, borde vara trygg och sval när jag nu knallar in genom dörren på mitt nya styrkeställe...

läs mer