Det var ett vrak som stod i startfållan. Illamående och skakig gick jag i vattnet i mitten av startfältet. Men så fort jag kom i vattnet försvann alla åkommor och panisk nervositet. Jag njöt och simmade kanske lite väl lugnt i början. Men när jag vände in på den sista motströmmiga kilometern knäppte det till i huvudet och jag la in min högre växel. Kanske lite för sent men nu fick det bli så. Till nästa år vill jag boka plats i en tyst startgrupp där man  inte ligger tre i bredd och pratar om livet med varandra och fjärde part som går utmed banan på land. Så kan vi inte ha det.  Men just nu nöjer jag mig med  att  bara vara glad och stolt över min medalj. Tack för alla hejarop och stöttning av denna nervösa människa. Kram!!!