Det är många solhälsningar på sociala medier. Nära vänner hashtaggar namaste och rullar ut yogamattor på klipphällar. Efteråt känner de sig ”redo att möta dagen” och är ”piggare än på många år”. Starka är dom också och inte ett dugg stressade i sina vida mönstrade byxor. Känner mig oklädsamt avundsjuk på deras inre frid. 
En kompis berättar att hon sänkt sin tid med 7 minuter på milen sedan hon blev en yogi….. Där fångade yogan mitt intresse. Sagt och gjort. Jag googlar upp en nybörjarklass på nätet, lägger en trädgårdsdyna på golvet, andas in och plirar mot I-padens skärm. Kvinnan talar lugnt till enyaliknande musik. Jag hänger över ena benet och letar i panik efter min kärna. Tänker att den borde sitta i magen.
 När jag är på väg upp i solhälsningen möts jag av nioåringens skeptiska blick”Jag mååååste ha I-paden!!!”. Yogamodern säger nej och nioåringen som nyss lärt sig rapa på beställning ulkar sig ur rummet. En minut till går och sedan ringer min mamma, lite understimulerad från sommarhuset och berättar att Securitas just nu lappar ALLA bilar på parkeringen i skärgårdssamhället. Då ger jag upp. Yogan får vänta. Den här sommaren är det ju förresten ändå så svårt att få hälsa på solen.